En resa i livet

Hela resan är egentligen väldigt suddig av för lite sömn och för mycket stress. Vi tog oss i väg och allt gick som planerat, efter att vi flyttat runt en hel del. Benjamin sov i min famn som det lilla sköra barn han var och det var med stolthet jag bar hans tunga kropp runt i planet och ner för trapporna. (Det finns mycket som fortfarande förvånar mig både hemma i sverige och utanför, men hur man som människa kan försöka stressa förbi när man ser att en person bär ett tungt barn ner för en stål trappa gör mig minst sagt ledsen och förbannad. Tur att jag ahr lååångt tålamod.. )

Jag är som en guldfisk och det var inte försen när hjulen rörde svensk mark och jag med ett ryck öppnar mina små blå som jag inser att jag faktiskt är hemma och hur mycket jag saknat Sverige. Ett lätt snötäcke ligger på marken och jag hör många stöna och stånka över kylan, tråkiga Sverige och hur hemskt det är att komma hem. Själv ryser jag av lättnad, glädje och en känsla av ro kommer till mig som jag inte finner någon annan stans i världen. Ögonen blir blöta av en glädje och jag njuter av att se svensk text, allt godis jag ska frossa i och jag går med raska steg för att se efter vad de kommit för ny smak av ramlösa. (24 kr för en ramlösa blåbär är minst sagt skamligt dyrt och jag kan bara skratta för mig själv när jag inser att min cola i abu bara kostar mig 2 kr.)

Det är vitt, oerhört vackert, frisk och klar luft när jag kliver ut genom dörrarna för att ta ett djupt andetag. Väskorna som kommer på bandet exakt den tiden det står, 8 minuter över 12. Den gula linjen som tydligt säger "stop" hindrar passagerare att hänga över bandet och alla kan se- det har jag bara sett i Sverige. Allt är så organiserat, jag har sagt det förr och jag säger det igen, det är så lätt att glömma hur bra vi har det här hemma. Jag tror att många som bor borta en längre stund, lär sig uppskatta dessa små saker. Och jag tror att om de flesta tänker utanför sitt "måste tycka som alla andra tänkande" inser och faktiskt kan hålla med mig om att borta ÄR bra, men hemma är BÄST!

Välkommen hem Louise =)

Hej och hå, tiden springer i väg. Familjen är äntligen här och jag blir så upp passad att jag borde skämmas. I mitt liv vaknar jag inte numera till ett dukat frukost bord där allt är serverat, det är bra om jag slevar i mig något annat än homedelivery när jag är ensam. Men mamma gör det så husligt med frukost och den "mamma känsla" som bara hon kan göra. Det känns som om jag är hemma i Sverige och jag njuter för varje sekund. Min syster har städat och Benjamin kramas, jag undrar om livet kan bli mycket bättre än så här? Älskade lilla Benjamin föreslog till sin mor att de skulle flytta hit, jag kan inte annat än instämma och hålla tummarna.

Melbourn var succe och Etihad fick som vanligt mycket uppmärksamhet. Det är uppenbart att vårt virriga företag trots allt vet vad de gör ibland. Vi var poppis bland personal så väl som besökare där vi delade ut gratis dryck, mat och lät de få ett smakprov av vår utmärkta service. Vi hade helt klart den vackraste och mest unika utställningen med två våningar och exklusiva blommor och skärmar..för att inte tala om alla oss flygvärdinnor som ständigt fick posera för bilder och ta emot komentarer, komplimanger och mängder av frågor. Det var skönt att faktiskt kunna stå där och vara stolt över det jag gör och företaget.. Det jobbiga var våra vardagstider, jag var illamående och kan åter igen konstatera att ett måndag till fredag jobb inte ens är att tänka på. Jag tror att Etihad skickade mig dit för att jag skulle bli påmind hur hemskt det är, när minnet mitt sviktar.. haha

Jag och sofia hade en helt fantastisk resa med utgång, utsökt middag och lite promenader i den röklagda staden. Jag han inte med så mycket som jag hade hoppats,(galet hur korta dagarna blir när man jobbar till 5) men vi han se lite i alla fall. Jag vet inte vad det är som egentligen varit så roligt under vår resa, om det var vår levande barbara docka som reste med oss, alla esteter i stan eller vår sjuka humor. Men vi har skrattat så tårarna sprutat, kanske är det mest för att vi har samma humor och helt enkelt trivs så bra ihop som de så ofta händer? Vi saknade dock vår Maggot, det var hemskt sorgligt att inte ha med henne..=/ vår trio är aldrig hel när vi är två.. logiskt kanske ?=)

Jag har precis kommit hem från stranden, har legat och grillat mig i solen med familjen, farfar, Robban samt Sofia med vacker syster. =) Jag e röd som en krabba, men lycklig som en loppa =) Nu ska jag vila, i kväll ska jag bjuda familj och vänner på drinkar och god mat.

Livet är underbart! =)

Jag är otroligt lyckligt lottad som är född i ett civiliserat land som Sverige och jag vet att många hemma lever i en glasbubbla. Jag har sett otroligt mycket elände under mina resor och mår verkligen dåligt att om och om igen se den bittre verkligheten runt om i världen och känna mig otillräcklig. Vi år få förunnade som lever gott om man ser sig omkring och en oerhörd många människor lider och kämpar i tystnad.

Jag må skriva "hemska" saker om "våra" indier och jag vet att många blir upprörda. Men faktum kvarstår att våra värsta passagerare och de jag stöter på, som är indier, beter sig otroligt otroligt illa. Då menar jag inte illa som de outbildade utan illa, dryga och otrevliga, trots att de pratar god engelska och uppenbarligen är högt utbildade eller har ett medelklass arbete.

Jag vet att för många människor (bland annat indier) växer upp i en helt annan värld, en värld vi i väst aldrig kommer se eller helt att förstå oss på. Dessa människor har lärt mig mer om livet än böcker någonsin kunnat göra. Jag är inte längre lika materialistiskt, pengar har inte samma värde som förr och jag har verkligen insett att vägen till lycka och glädje finns någon helt annan stans.

I kväll såg jag "slumdog millionare", tårarna kom i slutet av bion, tårar av glädje och sorg. Jag tänker på mina älskade adopterade vänner. Jag vill inte veta och fantisera hur deras liv kunde ha sett ut, vad de kanske hade behövt genomlida. *skakar bort tankarna* När jag ifrågasätter livet, meningen med allt och relationer - kan jag inte ens inbilla mig hur smärtsamt och vilse i själen det någonstans måste kännas att faktiskt inte få bo med sina biologiska föräldrar och syskon. (jag vet vad ni ska säga nu och jag försöker förstå er) =) Jag önskar, önskar önskar så hårt att vi alla var födda med samma förutsättningar i livet..men är så tacksam att ni, mina vänner, trots allt är var ni är i dag och att jag fått äran att möta er.