Jag borde skämmas.
"Use water wisely" står det på spegeln och detta upptäcker jag efter att jag i 40 desperata minuter har försökt täppa till propphålet i badkaret med hälen. Jag som älskar att bada. Vad är iden med badkar om det inte finns en plopp?
Vi firade australiens national dag här på Guldkusten och i surfarnas paradis. Det var mulet, inte så fartfyllt och livat som abus stora dag, men vi skålade glatt i kapp och dansade långt in på små timmarna.
I dag regnar det, i går var mulet.. Jag har trots detta lyckats bränna mig bakom örat. Röd som en krabba. Tydligen enda stället på kroppen var jag inte kletat in tillräckligt med solskydd när jag vit som ett lakan (av spf 30) kastade mig mot enorma surfvågor. Till min stora besvikelse råder det brist på surfare här. Vågorna som är höga gapar tomt.
I morgon åker vi tillbaks till Singapore, 9 dagars jobb-semester börjar närma sig sitt slut och jag längtar lite. Jag borde skämmas.
Sevärdighet i Köln
Köln som är tysklands äldsta stor stad, har den vackra gotiska katedralen kölnerdomen. Som vanligt är katedraler i ständig renovering, men den var lika vacker för det.
Jag och mac utan Iphoto går inte så bra ihop.. hur jag en trisslar och trasslar blir bilderna på sne? ursäkta.
Iskalla vindar denna januari månad.
Änglar finns lite här och där..
Många valde att tända ett ljus för sina nära och kära, strax för den otroligt fina söndagsgudstjänst som hölls.
För 3 euro kan man köpa en biljett som ger tillträde att gå upp i tornet.
533 yra trappsteg senare möttes vi av denna vackra utsikt. Kölns kända flod som löper genom staden.
Tack tyskland, för griskött, pizza sallad, vin och kyla. Vi ses om någon vecka igen.
Jag och mac utan Iphoto går inte så bra ihop.. hur jag en trisslar och trasslar blir bilderna på sne? ursäkta.
Iskalla vindar denna januari månad.
Änglar finns lite här och där..
Många valde att tända ett ljus för sina nära och kära, strax för den otroligt fina söndagsgudstjänst som hölls.
För 3 euro kan man köpa en biljett som ger tillträde att gå upp i tornet.
533 yra trappsteg senare möttes vi av denna vackra utsikt. Kölns kända flod som löper genom staden.
Tack tyskland, för griskött, pizza sallad, vin och kyla. Vi ses om någon vecka igen.
Överklass-Ingenklass
"En lite kort Beirut, hem och sen är du ledig Louise"- tänkte jag något trött på morgonen när jag vaknade och sökte energi.
Jag har många gånger kommit till ett stadie där jag tänkt för mig själv "människan kan inte bli dummare än så här" Detta efter att ha hört en ofantlig mängd otroligt korkade frågor och påståenden genom åren. Många är så ologiska, ogenomtänkta och utan minsta förnuft eller respekt för varken personer eller ting att till och med min systerdotter på knappt 4 år vet och om inte annat - hade förstått - bättre.
9 minuter innan vi landar..
När kvinnan inser att hennes son på 5 år måste sätta sig i sitt säte inför landning och tiden nu är knapp, följer denna konversation;
"Give me my maid"-säger överklass kvinnan bestämd. "she need to be here for landing. My kid is sick" tillägger hon och pekar på det minimala fotstödet framför hennes fötter som knappt rymmer hennes mindre gucci handväska.
"Your child is sick, whats the problem?" frågar jag undrande och tittar på barnet som fridfullt sover i mammans famn. "You need medical assistants, medications for him..?"
"No no. He is just sick.. I need maid"
"Okey, I see.." (Sjukdommen kan även kallas - eventuellt gråtande barn under landing..)"We will be landing in a few minutes and she cant be there for landing, its not safe."
"Its ok, no problem. She can sit her (pekar på fotstödet). Give her to me." -får jag till svar.
"I will inform her that you need her assistans and I will see what I can do for you. What´s her seat number and name?"
"I dont know, Maid..? she is filipino.. sleping like this" Scarfen på abayan faller bak över huvudet och visar hennes annars gömda korp-svarta hår.. samtidigt trycker hon ihop sig till en betydligt mer obekväm sov position än hon själv förmodligen någonsin behövt ha.
"okey, I understand.. but... do you know her name? or do you have a photo of her that I can see?" frågar jag tålmodigt medans hon drar scarfen till rätta.
"No,..she is filipino with a pink hmm...hmm.. sweather.. or no..maybe its gray.. I don´t know"..
Jag inser att vi inte kommer längre än så här, tar 2 sekunder, andas och biter mig själv hårt i kinden för att inte säga något riktigit olämpligt..
"We have 240 guests on board to day. It will be very hard for me to find her, as 150 out of the 240 are filipinos. Perhaps I can walk with you and we can find her together?"
"Me? go in there? NO" säger kvinnan förskräckt.. "You can find her, just give her to me..its okey"
"Sure, I will have a look.." -svarar jag något utmattad av konversationen.
... Louise går ner till köket - cirka 10 steg bort, gör en u-turn och hamnar uppe hos kvinnan igen..
"I´m so sorry, I couldn't see her..Im sure you will meet her after we have landed, okey?"
"ooh. You couldn't find her?- säger hon förvånat." okey..schalas"
Timmar av en inre frustration senare - som inte bara innehöll denna diminutiva konversation - ler jag åt händelsen..
Jag kommer aldrig att sluta bli förvånad över att det kan stå så stilla.
Jag trycker på knappen och stänger av.
Jag har många gånger kommit till ett stadie där jag tänkt för mig själv "människan kan inte bli dummare än så här" Detta efter att ha hört en ofantlig mängd otroligt korkade frågor och påståenden genom åren. Många är så ologiska, ogenomtänkta och utan minsta förnuft eller respekt för varken personer eller ting att till och med min systerdotter på knappt 4 år vet och om inte annat - hade förstått - bättre.
9 minuter innan vi landar..
När kvinnan inser att hennes son på 5 år måste sätta sig i sitt säte inför landning och tiden nu är knapp, följer denna konversation;
"Give me my maid"-säger överklass kvinnan bestämd. "she need to be here for landing. My kid is sick" tillägger hon och pekar på det minimala fotstödet framför hennes fötter som knappt rymmer hennes mindre gucci handväska.
"Your child is sick, whats the problem?" frågar jag undrande och tittar på barnet som fridfullt sover i mammans famn. "You need medical assistants, medications for him..?"
"No no. He is just sick.. I need maid"
"Okey, I see.." (Sjukdommen kan även kallas - eventuellt gråtande barn under landing..)"We will be landing in a few minutes and she cant be there for landing, its not safe."
"Its ok, no problem. She can sit her (pekar på fotstödet). Give her to me." -får jag till svar.
"I will inform her that you need her assistans and I will see what I can do for you. What´s her seat number and name?"
"I dont know, Maid..? she is filipino.. sleping like this" Scarfen på abayan faller bak över huvudet och visar hennes annars gömda korp-svarta hår.. samtidigt trycker hon ihop sig till en betydligt mer obekväm sov position än hon själv förmodligen någonsin behövt ha.
"okey, I understand.. but... do you know her name? or do you have a photo of her that I can see?" frågar jag tålmodigt medans hon drar scarfen till rätta.
"No,..she is filipino with a pink hmm...hmm.. sweather.. or no..maybe its gray.. I don´t know"..
Jag inser att vi inte kommer längre än så här, tar 2 sekunder, andas och biter mig själv hårt i kinden för att inte säga något riktigit olämpligt..
"We have 240 guests on board to day. It will be very hard for me to find her, as 150 out of the 240 are filipinos. Perhaps I can walk with you and we can find her together?"
"Me? go in there? NO" säger kvinnan förskräckt.. "You can find her, just give her to me..its okey"
"Sure, I will have a look.." -svarar jag något utmattad av konversationen.
... Louise går ner till köket - cirka 10 steg bort, gör en u-turn och hamnar uppe hos kvinnan igen..
"I´m so sorry, I couldn't see her..Im sure you will meet her after we have landed, okey?"
"ooh. You couldn't find her?- säger hon förvånat." okey..schalas"
Timmar av en inre frustration senare - som inte bara innehöll denna diminutiva konversation - ler jag åt händelsen..
Jag kommer aldrig att sluta bli förvånad över att det kan stå så stilla.
Jag trycker på knappen och stänger av.
