En resa i livet

I dag är en sån där dag då jag bara vill sjunka ner genom gjordens yta, försvinna och inte hoppa upp igen. Jag har miljoner hjärnspöken som snurrar i mitt huvud och jag vill bara att de ska försvinna. Jag drömmer jätte konstigt, är orolig och kroppen är trött och hängig, jag ligger i feber och bara fräser åt allt som kommer i min närhet.. Det är nu andra penicillin kuren jag äter på 14 dagar och inget tycks hjälpa. Jag är dum nog och jobbar på. Kom precis hem från ett par mördar flygning och ett besök i Damaskus. Jag är lycklig som är född i Sverige, även om vi nu ska bli avlyssnade i telefon.

Damaskus är världens äldsta bebodda stad och herre min skapare så det syntes.. Dock inte på ett vackert sätt. Jag var rent av rädd att vandra runt där, det var bland det skitigaste jag sett och fårlåt mig nu, men fulaste staden till ytan. Det ser ut som ruiner, alltihop! Nu kanske ni tror att jag hamnade i slumoråderna, men nej, jag åkte dit med crew som varit där massor av gånger( libaneser) och vi besökte den gamla "vackra" delen av Damaskus med marknader och moskeer. Sett och gjort, det fick mig att få ännu mer förståelse för våra passagerares beteende. Dessutom var jag nog den enda blonda tjej de sett på väldigt länge eller överhuvudtaget... Det är nog en av de få gånger jag önskar mig en abaja på kropp och knopp. Det possitiva var glassen, samma som jag åt i turkiet när jag var på resa med Reza. Jag lurpade i mig den som om det vore vatten och sökte förtvivlat efter ett nytt stånd för mer.

Det nya schemat är detsamma som tidigare månader, bara massa jobbiga flygningar..inget nytt och spännande. Jag var för första gången väldigt nära på att inte vända om vid dutyfree gubben - utan istället gå in till kontoret och säga upp mig rakt av.. "bara en månad till".. jag frågar mig allt mer ofta vad i hela friden jag gör här.

Nu ska jag försöka sova i alla fall, titta på mitt vackra akvarie och vakna glad i morgon.
Gubben i lådan har en överraskningsdag för mig, det brukar pigga upp! =)

Det hela började rätt mystiskt och jag anar att det kan bero på den nykommlig som flyttade in för ett par veckor sedan. Det som till en början såg ut att vara enstaka fall utvecklades till en epedemi var alla tappade delar av skinnet och slutligen dog. Det hela slutade med att akvariet gick i tusen bitar och jag fick lov att inhandla ett Nytt.. kanske är det hela ett tecken? Kanske trotsar jag nu ödet, men så får det också bli. Jag är fast besluten om att "ett djur ska jag ha". Då inga håriga vänner passar min nuvariga lifs stil får fiskarna bli mitt sällskap. Nu simmar fyra vackra parrot fish runt i akvariet tillsamans med två alerta städare. Jag är stolt och vågar knapt andas i närheten, må detta nu fungera!

En mindre tråkig fakta som kom till min vetskap, när jag gick in och läste mer om dessa små färglada vackra fiskar, är att färgen de får är ditplanterad via injektion. Därav förbjuder många länder försäljningen av denna typ av fisk och arbetar aktivt mot att stoppa denna process. Om jag detta bara visste.. Men nu kan jag inte annat än vårda dessa små simmare ömt och hoppas på det bästa.

För att bibehålla ämnet "fisk" ska jag nu meddela mina läsare att en av mina absolut största drömmar har gått i uppfyllelse - att inte bara vidröra en delfin, utan också få simma med dessa otroligt fasinerande, eleganta och vackra djur. Vi besökte Dubais delfinarei där vi betalade en stor summa pengar i kassan och slussades vidare till ett litet polrum. Dock blev jag förskräckt av den minimala pool dessa delfiner hade och jag mådde rent av dåligt av tanken på att detta var deras liv. Först inbillade jag mig att det måste ha mer utrymme någon annan stans och jag skuttade ner för att dränka tankarna och bekanta mig lite. Det var underbart att få hålla i fenan, åka med när de simmade och klappa på den gummiaktiga kroppen. Som så många gånger förr i mitt liv har jag svårt att smälta intrycket, det här minnet kommer jag leva på länge. Dock kände jag mig väldigt ledsen när vi återigen kom ut och jag pratade med den ryss som såg ut att vara ansvarig för stället. Han verkade inte alls förstå vad jag menade och tyckte inte alls att tyckte utrymmet var litet. Hela detta arrangemang blev mer ett girigt sätt för den arab som äger delfinareit, som säkerligen redan är rik som ett troll, att bli ännu rikare på oskyldiga djurs bekostnad. Det om gör mig mest upprörd är alla dessa artiklar jag läst där de ständigt påpekar att det är för delfinernas skull de öppnat delfinariet och syftet är att undervisa, låta folk bekanta sig och där med värna mer om havet och i långa loppet ge delfinerna ett bra liv. Det var med blandade känslor jag klev ut genom dörren och nästa gång jag gör detta i mitt liv hoppas jag på att det är med delfiner som är mer i det vilda eller åtminstone mer likt deras hemmiljö - med syfte att göra deras vardag bättre.

Nu ska jag fortsätta spela mitt nya veterinär spel som jag köpt från internet. Jag är redan månades anställd! =)

Jaha, då var jag hemflugen från Toronto, eller mitt slavarbete på över 13 timmar enkelväg är över. Dessa resor så måste jag säga att det verkligen känns att jag lever, varenda liten muskel i kroppen skriker efter hjälp och huvudet dunkar utan dess like. Flygvärdinna är inte så glammigt när vi har dessa resor framför oss med samma betalning som de korta, visst får vi vila lite. Vi har våra sängar där nere, under alla passagerare..men på desa 13 timmar har jag suttit ner MAX 20 minuter samlat tid, utan att överdriva.. Förrutom de 2,5 timmar nere i vår lilla kammare var sängen är trång och luften är torr. Jag sover otroligt dåligt, men slocknar oftast som en stock för att energin är helt slut. Det spelar ingen roll om jag har 100 dagar ledigt innan och efter, jag är övertygad om att resultatet är detsamma. Vick vick på huvudet och min huvudvärk är helt obotbar.

Jag kan inte förstå varför i all världen någon vill resa 13 timmar med ett litet spädbarn och om det nu är nödvändigt, varför tar föräldern inte med sig lite mat, ett par blöjjor och kanske en termos med mjölk?
Om jag skulle ha diabetes, skulle jag aldrig förlita mig på att andra ser till att jag har det jag behöver.. speciellt i ett flygpland där jag inte kan skutta till närmaste butik och inhandla det som faktiskt kan rädda mitt liv.

Vi tjorvar och stökar, med så små onödiga saker varje varje varje dag, varje flygning. Varför kan inte människor ta lite eget ansvar? Använda sunt förnuft och bete sig kring andra så folk inte blir förolämade eller störda? Mitt tålamod måste finnas med i en rekordbok och folk ska vara enormt tacksamma att vi lyssnar på deras bla bla bla.. och har alla tänkbara saker ombord på planet. Hur gör dessa passagerare när de reser med andra flygbolag som faktsikt inte kan ge vad de behöver?

Nåväl, Toronto! En stad som jag bara sett på tre sätt.. ishocky, ett löv och vattenfall.

Vi landade otroligt slitna, Lena jag och S. Ganska raskt beslutade vi oss för att hyra en bil och bege oss mot niagarafallen. Vi stannade till efter vägen för att titta på de vackra vingårdarna vi beslutade oss för ett litet ställe som såg mysigt ut och sevrerade isvin.. spännande tyckte jag - som läst om detta fenomen. Vi tog in ett glas som smakade överasskande gott  och fick i samma ögonblick syn på självaste Jason Priestley. Ett litet foto av beverley hills sjärnan och jag tror egentligen inte jag förstod det hela försen senare när han gått sin väg.  Han verkade förtjust i Lena, jag tycker vi borde ha sålt henne för en bra hacka eller åtminstone sett till att ha släpat med oss på äventyr.

Väl framme vid niagarafallen så fastnade ögonen på det rinnande vattnet och den vackra kända regnbåge som skapas. Vi åkte på en liten tur med häst och vagn förbi fallen, blev våta av allt vatten som stänkte och fick oss en historia om fallet och Toront.. Det var ett par dyra 15 minuter, men som tack och lov skonade mina stackars ben från att gå. Vi for igenom lilla las vegas staden och jag sken som ett litet barn. Jag ville stanna på alla tänkbara attraktioner men mitt resesällskap ville vidare och så blev det. Lena tog över roddet och med mig som kartläsare var väl det hela egentligen inte alls oväntat. - Vi var vilse i Kanda.

Vi passerade vackra villeområden, spökliga parker och vacker natur innan vi kom fram till en mysig liten by vid namn "niagara on the lake". Vi avnjöt en middag i en liten mysig trädgård och var faktiskt rätt lyckliga av att ha hamnat så galet långt borta från vårt tänkta mål.

Dagen efter besökte vi toronto wonderland som var världns roligaste lekpark för vuxna. Jag åkte något de kallar frittfall - vilket var ett sele likt en tvånströja som vi sattes fast i för att sedan hissas upp 54 meter. Där var vi fast ett par minuter innan vi släpptes rakt ner ner mot marken och gungades upp igen. Jag har nog aldrig varit så rädd i hela mitt liv och jag ville verkligen krypa ut ur selet och ner till den trygga marken igen när jag insåg hur högt upp vi var och jag kom på att det var fredag den 13e. Jag han inte tänka mycket mer för ett par sekunder senare så kände jag inte selet mot min kropp och jag trodde att jag tappat det och vi var flygandes i luften. Efteråt var jag stolt och fan vilken känsla! =)

Jag såg fallet, lövet och den vackra natur jag inte visste fanns.. Kanske blir det hockey nästa gång. =)

Nu ska jag försöka sova, jetlaged och inte alls trött.
Nästan alla mina fiskar är döda.. vad är det som pågår i mitt akvarium? =(

I går for vi på en väldigt fin bjudning till ära för vår svenska nationaldag som vi inte ens firar i Sverige. Det skulle egentligen hållas den 6 men då en viktig shejk plötligt dog i en helikopter olycka, fick det hela ställas in och flyttas fram.

Lokalen gick i Gult och blått med små bord var snacks fans utplacerat. Allt som gick att äta var typikst svenskt så som leverpastej, lax, sill, köttbullar, prinskorvar, prinsesstårta och mycket mer.. Sveriges och UAEs national sång spelades och flaggorna var målade på väggen. Tyvärr hade den lilla indie som gjort arbetet, målat vår svenska flagga åt fel håll så det var kanske en aning olustigt.. men vem är förvånad? Vi skrattade gott.

Efter mycket bla bla tal från vår egen amabasadör så skar de upp tårtan och tog fram absolut vodkan. Den serverades från ett av alla de isborden som fanns utplacerade och jag måste verkligen säga att det här landet är helt otroligt när de kommer till att arrangera händelser som denna.

Jag kände mig till en början en aning malplacerad bland alla viktiga personer, det var stelt och alla gick artigt runt och hälsade på varandra. Våra små coctail klänningar sken upp bland alla kostym nissar och stämningen lättades upp i samma takt som spriten kom in och snappsvisor tog över ljudet i lokalen. Tyvärr gick då våra arabvänner hem, de hade tagit på sig en mantel i gul blå och gjort sitt bästa för att förtå sig på våran kultur, dock tror jag inte det föll dem i smaken.

I dag är jag bakis, mår verkligen inte bra och jag börjar inse att jag nog är för gamal för dessa galna fester. Jag skulle egentligen ha åkt ut på en ö för att spela in ett avsnitt till ambassadörerna, men det höll verkligen inte för mig.

Nu ska jag fortsätta vila, ikväll spelar Sverige och jag gör allt för att återhämta mig och ladda om så jag kan vara med och ge suport till vårt lag med sverige kläder och öl.

Det har hänt en hel del i vanlig ordning..

Nu var det dax att åka till London. Jag blev utringd på standby efter en hemskt dålig natt och stressade till flyget. Väl framme inser jag till min fasa att det bara är nya som ska jobba just i min zon. Med världens längsta flygplan som fyller oändligt många passagerare behövs det lite speed i folket och erfarenhet. Jag kan inte förstå varför etihad envisas med att placera folk som de gör.. Alla var vi en gång nya och jag har all förståelse för att dessa små stackare som kastas in i flygvärlden inte är kung i branchen, jag tycker mer synd om de stackarna som får en mindre rolig start på sin resa med Etihad. Det var bara att bita ihop - som så många gånger förr - och göra det bästa av situationen. Jag slet som ett odjur och jobbade nog för fem, skjortan kunde jag bokstavligen talat vrida ur vid landning och jag var helt utmattad. Jag har inte varit här länge och är långt ifrån senior i flygvärden, men i Etihad ålder börjar jag bli gammal.

Det är sådana här dagar som jag verkligen känner - vad i hela friden sysslar jag med?

London är en otroligt vacker stad, vi åkte ner till centrala city och njöt av de vackra sevärdigheter som finns, Big Ben, backingham palace, london bridge, london eye och så mycket annat vackert som vi lyckades passera.. vi strosade runt vid älven och avnjöt god mat innan allt stängde och vi tvngades hem. Det är lätt att glömma att många ställen i europa faktsikt stänger vid tio tiden på kvällen när allt är öppet så gott som dygnet runt här nere... för att inte tala om det minst sagt chockerande taxi priset på hela 70 pund, när inget nnat alternativ finns -  tunnelbanan har slutat gå!

Dagen efter vaknade jag av ett samtal från min kära vän som kommit med morgon flyget. Jag skuttade upp och vi begav oss mot staden igen för en härlig lunch i vårsolen och ett besök på Madame Tussaud.

Det händer mycket här nere som ger hemlängtan.. Jag har haft många jobbiga flygningar, företaget tar konstiga beslut och samhället tycks inte bli mer organiserat det heller..

Nu ska jag laga köttbullar och mumsa det, jag längtar hem!