En resa i livet

Dagarna under standby passerar så konstigt sakta, men för fort. Nu har HELA dagen snart gått och jag har som vanligt inte gjort speciellt mycket. Jag har försökt se programmet om gatuhundarna, som visades på svt, i flera dagar nu. Min internet uppkoppling är minst sagt katastrof (som så mycket annat som araberna försöker avra moderna med i detta land) och jag kan knappt vänta tills jag kommer till någon europa destination var saker och ting fungerar som det ska.

Farfar kom förbi för att underhålla mig men som vanligt ville han nog mest bara leka med "maccen" som han så vackert kallar min röda flickdator.. Han åt mina utsökta pannkakor oxå innan han tog sin klassiska taktikare på soffan..trevligt sällskap.. Han ser lika förvånad ut varje gång han tuggar i sig maten hos mig och utbrister varje gång  "du kan juh laga mat Louise, imponerande!" Pannkakorna är nästan slut, Tack mattias. Nu slipper de mögla..varför kan jag inte göra något med måtta? Nästa gång ska jag pröva sätta i äpplen, tror äpplen är min grej. Men Sofia gillade inte att ha äpplen i soppan.. vem kan inte gilla äpplen? Hon hade ätit om jag inte sagt något, det är jag säker på. Äpplen är gott!

Nu ska jag ta och lämna soffan var jag ligger i mina myskläder, benen vikta i vinklar jag faktiskt inte trodde var möjligt för en människa.. Snart kommer jag få liggsår, mitt jobb innebär för lite aktivitet för tillfället. (jag klagar inte) Jag äter för mycket och tränar inget alls.. Var ska det här sluta? Jag har sett alla grace 100 gånger nu, läst alla mina böcker.. Jag borde i och för sig fortsätta läsa min nuvarande bok så den tar slut. Jag hoppas att hon blir biten snart och blir vampyr. Hoppet kanske finns för mig trots allt? boken "new moon" är inte alls lika intressant som "twilight" och jag börjar tappa intresset..Nu vill jag enbart veta om hon blir biten eller inte och det får mig att fortsätta läsa..något säger mig att hon kanske blir en varg och romeo and julia historian upprepas på ett underligt vis..Det verkar som om författaren haft brist på ideer och börjar spåra ur i alla fall..det e mest samma saker som upprepas och jag tappar suget att läsa när det blir för mycke "harry potter". Tips på en bra bok, någon? 

Hur kan en människa vakna gråtfärdig och förbannad när jag för en gångsskull sovit ut och allt borde vara bra? Min flygning till Muscat, oman, var helt underbar igår. Jag var den som hade ansvar för köket längst bak i planet och vår CM verkade super nöjd med allt jag gjorde. Jag hade nog min bästa flygning på länge, inte ett misstag, men jag sa inte många ord på flygningen. 

Jag borde göra något produktivt nu, kreatvit och vänta på att frfar mattias kommer förbi så vi kan gå ut och promenera. Så här har jag inte kännt mig på väldigt länge och jag kan inte minnas när jag sist vaknade med denna känsla i kroppen.. hopplöst.. så känns allt. Surt, Louise.. "Get a grip on your self", sa någon en gång! Kanske borde jag lyssnat bättre..

..är precis vad jag har för det mesta..=) och det är för att jag har världens finaste vänner, världens slappaste jobb och homedelivery. Vi har spenderat hela dagen i soffan med godis, mat, vattenflaskor, chokladpudding, standby, spritångor och samtal.

Det är ganska roligt att vara med vänner som är bakis och jag är så glad att jag för en gångs skull är den som mår bäst.. men jag leker så klart..så jag oxå får äta skräpmat hela dagen och tycka synd om mig själv.. =)

Vi har blivit en skön trio och jag har verkligen insett att utan mina två flickor här nere hade jag förmodligen inte stannat så länge som jag gjort. Jag funderar ibland på vad de är som gör att vägar möts i livet, någon mening måste det finnas. Jag undrar vad det är som får oss att passa så fint ihop, det måste vara för att vi alla här lite mongo.. ibland.. se bara på farfar, han är nog den mest underligga människa jag känner. Jag vet att många av de vänskaps band jag knytit här nere kommer att vara för evigt.. vissa personer glömmer man aldrig, frågan är om jag glömt någon som verkligen berört mig? Inte vad jag mins i alla fall..

Abu Dhabi vore inte lika härligt utan solen, Maggies tvångsval av frågor, tankar tagna från, ja gudarna vet var.. .Så mycket roliga funderingar den lilla donnan har som tyvärr får stanna här i rummet, vi vrider oss i skratt när hon från ingenstans kastar ur sig roliga påståenden och tankar och får arab efter arab dödskär i kvinnan utan att hon ens förstår det.

Sofia sitter och filar på sin fina blogg, Jag undrar lite nyfiket hur många som läser och när vi efter en stunds klickande på sidan kom fram till att det bara var två läsare..Ja, då kikade jag och Maggie på varandra då vi båda vet att VI läser den..haha..stackaren, kika gärna in på Sofias blogg. Den är rolig och berättar mycket om mitt liv likaväl som hennes. dessutom blir hon nog glad över fler besökare, fejk eller inte.

I dag kom vi i alla fall fram till slutsatsen att vi är djur och jag samanfattar dagens samtal och blogg med en bild.

Vårt företag är en salig blandning av folk, på gott och ont. I dag tycker jag själv att jag börjar ha en rätt klar syn på olika nationaliteters karaktäristiska sätt att vara och inte minst det hur de komiskt nog finns ett mönster hur de rör sig fysiskt. Mitt  jobb är verkligen givande många gånger, oerhört lärorikt och unikt då vi jobbar i denna del av världen och ett företag med över 116 olika nationaltiteter. Vi byter arbetskollegor för var pass som kommer och gäller det att avläsa människorna runtomkring rätt för att orka vara instängd ett flertal timmar i en plåtfågel. Det är oerhört påfrestande att trängas i ett kök litet som en bajja-majja, alla med egna viljor, bakgrunder och tankar om "vad som fungerar bäst". Trots att vi ska vara tränade på samma sätt och bör därmed rent logiskt arbeta likadant, så blir verkligheten väldigt sällan så. Jag vet att människor skiftar oändligt och det är individer som alla ansvarar för sina egna handlingar. Jag vet att jag inte äger rätten att ge en "stämpel" bara för att enstaka människor beter sig illa. Jag dömmer sällan folk utan anledning och än mindre klassificerar ett helt folkslag för att EN person betett sig på ett visst sätt.. Jag är snarare tvärt om och blir lätt stampade på då mitt tålamod är oändligt och mitt hopp om att alla alltid gör sitt bästa aldrig försvinner. Efter en tid av upprepade incideetnter med samma nationaliteter inblandade så är det svårt att inte ge de en stämpel, än mer svår att sudda ut.. än en gång..på gott och ont.

När jag sitter med mina flygvänner och pratar så hamnar vi lätt i samtal var många utanför vår värld förmodligen inte skulle hänga med i svängarna och mest troligt hade dömt ut oss som rasister där vi glatt sitter och skämtar, drar sannings historier och skakar på huvudet åt vad som hänt, hur folk beteer sig och åt de vi har sett. Många gånger hyllar vi andra men vår humor är hård och kall, det är ett sätt för oss att hantera allt vi ser.. för det är inte alltid bara positiva saker. Jag vet att våra kollegor gör detsamma mot oss..

Jag kom precis hem från Casablanca, och jag kan nog bara säga.. urs.. Det är sällan jag är lättat över att lämna ett land, väldigt ofta vill jag stanna längre, se mer och njuta. Casa regnade, det var kallt och folket är precis som ombord. Otrevliga, fattiga och klåfingerapor. Självklart inte deras fel att de råkar vara födda var de är - med sämre grundförutsättning att lyckas och mindre utbildade. Men deras sätt att vara mot oss är svåra beteenden att uppskatta och fasineras av och det är sorgligt att se hur denna franska coloni har förvandlats till ett getto olikt något annat. Vi gick till den gamla marknaden, som en gång i tiden varit så vacker och numera är en djungel av klädstånd med kloak-lukt och fattiga människor. Jag kan inte minnas att jag hade samma obehag när jag var i casa första gången och kanske berodde det på att det då var ramadan, muslimernas heliga månad? Jag blev konstant utstrirrad och däremellan antastad av folket, jag var livrädd för att bli bestulen på de få ägodelar jag bar på mig och gick mer ihopkurad än jag borde ha gjort. Vi hamnade på någon konstig bakgata av marknaden var barn stirrade på oss likt utsvultna vargar och det dröjde inte många sekunder innan vi hade dessa hack i häl där vi sprang i gångarna likt laburinter i ett dåligt tv-spel för att hitta vägen ut. Hjärtat slog verkligen dubbelslag och stegen var mint sagt bestämda och raska.. Väl ute igen springer jag självklart på en gatuhund och mitt hjärta minst sagt stannar av smärta. Hunden är skruffig, benet krokigt, pälsen tovig med en blick så otroligt tom och sorgsen.. Jag fick en klump i halsen och sökte efter något stånd med mat för att roffa åt mig något innan vi lämnade stället. Jag fann bara en äldre man som sålde muffins, men det fick lov att duga..vilket det gjorde. Med bilden av hunden på hornhinnan strosade vi ut mot hotellet och jag tog en lång dusch för att skrapa bort all smuts.

På kvällen besökte vi en bar runt hörnet medans vi inväntade att en restuarang skulle öppna. Det var i stort sett en risig toalet utan toastolar..väggarna var helt i kakel och golvet hade vattenbrunnar. Stolarna vi satt på var enkla av stål och borden i plast. Baren var bara en skiva och någon dryck kunde vi inte se så långt ögat kunde nå. Allt utanför baren pekade på att de skulle finnas öl och de män som satt utspridda i lokalen hade många flaskor framför sig. Vi lyckades på knacklig franska be om ett par öl och mannen grävde fram henicken från en kylbox på bänken. Vi drog själklart till oss allas blickar som fanns där inne och betalade dessutom säkerligen mer än dubbla priset. Vi avslutade kvällen på en mysig mexikans restaurang och jag somnade sent, men gott för natten lättad av tanken att jag skulle åka hem nästa morgon

Jag är djupt fasinerad över människors bakgrunder, hur de formats till de individer de är i dag och hur olika och unika vi alla är. Klyftorna på vår jord är oerhörda och iband kan jag sitta i timmar och lyssna när de berättar hur de levt innan de kom till etihad och jag törs knappt säga att jag kom hit för att resa - inte överleva. Jag kan nästan känner hur stolt deras föräldrar ska vara när de skickar hem hela sin lön och skäms när jag inser att jag spenderar deras "månadsbudget" på mindre än en dag. Det är först när jag flyttade hit ner som jag verkligen blev intresserad av ALLA religioner, levnadssätt och verkligen började se de mönster som finns genom jordens alla länder. Jag kan inte låta bli att vara lättad över att jag är så lyckligt lottad som är född i Sverige och uppvuxen i vackra Norrland.

Nu är det dax för grace, det här blev ett långt inlägg. Tack för att du tog dig tid att läsa! =)

Det är verkligen inte ofta jag blir arg eller förbannad. Men bland händer det..

Jag råkade se att svt.ses program "uppdrag granskning" ikväll sänder ett inslag om organisationer i Spanien som hjälper gatuhundar. Jag ser verkligen fram emot att se detta. Dels för att jag personligen varit och arbetat på Kims gård i vackra Fuengirola i Costa Del Sol i Spanien med främst för att ämnet "hund" och djurskydd verkligen berör mig in i själen och är en av de få saker som jag verkligen engagerar mig i. Jag såg de klipp som släppts från repotaget och det bubblar av ilska inom mig. Djur ligger mig mer varmt om hjärtat än vad något annat gör då de är båda hjälplösa och förlitar sig totalt på människan eller många gånger tvingas till att göra det. De kan inte tala för sig själva, heller aldrig bli riktigt förstådda och blir allt för ofta orättvist bedömda och hanterade. Jag anser personligen att vi ska försöka hjälpa de hundar som hjälpas kan utan att det går så pass långt att ett lidande leder till ett annat. Hundarna som kommer från dessa förhållanden har genomgått enorma trauman och bör enligt mig inte placeras i hem med barn, utan enbart till människor med stor kunskap om hund. Missa inte programmet, det sänds i kväll kl 8 på kanal 1. Jag väntar tålmodigt tills det släpps på webben.

Jag vill även tippsa om en fantasitk sida och en seriös organisation som verkligen gör sitt bästa när det kommer till att hjälpa gatuhundarna i Spanien. En dröm sedan jag var ner till Kim har varit att en dag vara utbildad veterinär och arbeta där som volontär.. Jag borde ta tag i det!

http://www.sos-animals.se/

Mitt rum har alltid varit en fristad för mig, men bortsett det är Louise världens mest organiserade människa. ;) Jag är alltid väl förberedd, papper utskrivna och jag är påläst. Klockan är ställd redan under dagen och väskorna står i hallen med bagagelappen redan färdigskriven och klar. Uniformen hänger nytvättad och prydligt på dörren och sminket redo på handfatet. Det är egentligen inte mycket som kan gå fel i min "perfekta" vardag.. Om jag inte får hjärnsläpp. Det får inte hända, det ska inte hända och det "kan" inte hända i min värld, men det hände. Jag beräknade min flygning fel, jag vet inte HUR(?!) jag lyckades med det då det borde vara rent av omöjligt efter att vara van vid att räkna på ett sätt i snart två år. Jag trodde att min stress skulle ge mig en hjärtattack och det hade kanske varit mindre smärtsamt..Jag har nämligen hört att fysisk smärta är lättare att hantera än psykisk och perfektionisten Louise vad nära till att hoppa från balkongen när jag kom hem. Jag tackar min älskade vän Mattias för en god äppelkaka och trevlig film kväll som blev min räddning när ångesten kröp under skinnet. 

Hamburgare är enligt min mening helt klart en underskattad måltid. När hungern tränger sig på är det inte mycket som går upp mot en burgare på Max..Det är oftast det sista jag sätter tänderna i när jag lämna sverige och många gånger även det första.. Här nere har vi tyvärr inte Max så det fick bli McD, men då McD inte har homedelivery så blir det oftast Burger king... Jag såg något spännande i tidningen igår och jag som älskar gott tyckte att detta lät som något för mig! En söt burgare som jag måste prova, Se länken!

http://www.aos.se/StockholmsArtikel.aspx?bid=1261448

Jag trodde jag hade hittat mitt dröm jobb, men kolla in detta! Jag kan allt utom att segla.. men det kan väl inte vara så svårt?

http://mobil.di.se/third_article.php?id=2009\01\12\319051&qik=rk23fls228n88cpa1401s3skh0

Jag har haft ett par dagar där allt bara gått fel, inget har gått min väg. Jag har misslyckats med saker som är totalt omöjliga att misslyckas med, snubblat fram på gatan och rent av varit en fara för mig själv.. Det är tur jag har så fina människor runt omkring som ständigt plockar upp spillrorna. Nu är det en ändring på detta, med start idag. I morgon åker jag till casablanca, ska skrubba mig själv ren och äta hallal.. som om jag inte gör det i abuland.. haha ;)

Vänner kommer och går.. vissa består! =)

http://se.youtube.com/watch?v=0HDM3eYp4KQ

Abu har sina egna regler och det är bra tydligt. Vissa dagar gäller vissa saker och andra dagar något helt annat.. Det är lite ironiskt då vårt företag ofta tjatar om hur viktigt "consistency" är. Men det är bara att tacka, le och ta emot oavsett om vi gillar det eller inte. I detta land ska vi verkligen hålla oss vän med alla och följa efter pipans ljud som far igenom luften, om vi inte vill hamna i problem vill säga. Juh mer jag pratar med crew, juh mer inser jag hur många som har varningsbrev, problem med management  etc.... Om det är något jag aldrig kommer sakna dagen jag lämnar det här stället så är det hur det ständigt tar ifrån oss rätten till vår egen frihet och vårt privata liv. Det är egentligen märkligt hur jag accepterar det så bra som jag gjort och finner mig i situationer som jag aldrig annars skulle gå med på.

Jag har inte flygit mycket alls på senaste tid. En flygning på säkert 20 dagar snart..Ett par standbys har passerat utan att jag blivit utringd och det hela slutade med att jag ringde till occ och BAD om att få flyga.. Hur ofta händer det?! Det är oerhört tråkigt att bara strosa runt runt utan att ha något att egentligen göra eller som tvingar mig upp.. Mitt jobb i all ära och att vara ledig är verkligen skönt, men gör mig fruktansvärt lat och dagarna kommer aldrig när jag vill eller behöver ha dessa.. Jag har vänt dygnet totalt och kan verkligen inte vända det åt andra hållet igen..Vetskapen att de saker jag borde göra "kan göras imorgon" gör att jag bara tar tillbaks en ful ovana och skjuter upp saker. En ändring är ett måste!

I dag låg jag på stranden för första gången detta år. Sist fick jag gömma mig under en filt då vindarna kalla kalla och tanken på att ens doppa en tå fick mig att rysa.. Vädret börjar äntigen bli lite varmare och påminner om en varm sommardag i Sverige just nu. Ett par grader till och sen räcker det tycker jag.. men jag vet att det bara är en tidsfråga innan allt eskalerar och snart kan vi inte ens gå ut geom dörren.. Nåväl, nu doftar det blomma längs hela strandprommenaden och Abu Dhabi har förvandlats till en liten färglad regnbåge med massor av folk i farten. Jag njuter varje sekund!

Nu är det högtid för Louise att försöka vända tillbaks mitt dygn, en hopplös och meningslös sak då jag i övermorgon har sidney som innebär att jag borde sova hela dagen inför min flygning.. men i morgon är det som sagt sista dagen för att uträtta lite saker och jag måste ta mig upp.. God natt! =)

 "Tänk om alla kunde uppfostra sina hundar med sån glädje, ni ser verkligen lyckliga ut tillsammans!"

sa den gamla damen när jag satt på knä i mitten på cykelvägen, helt obrydd om min omgivning och tjöt som om jag vunnit miljoner på lotto. Tjelvar hade bara lyckats komma på hur han skulle springa runt grinden, använda tankeverksamheten, istället för att fuska och hoppa över staketet. Nu kom han skuttandes som en kanin i kulfart med öronen fladdrande och svansen vispandes. Jag föll omkull när han hoppade in i mina öppna armar och jag fnittrade som ett litet barn. Jag vaknade till ur vår lilla värld, tittade förvånat på damen som stod kvar vid min sida och tackade blygsamt innan jag kramade om min absolut bästa vän, gav han en redig klapp på bröstet och sprang vidare för att busa. 

Vi har så oerhört fina minnen ihop jag och denna underbara, vackra och mest komiska hund. Tjelvar ligger mig mer varmt om hjärtat än något annat djur förmodligen kommer att göra och har sedan dag ett alltid kännts som "min" fast han aldrig riktigt varit det. Jag fick verkligen en enorm saknad när jag nu här på kvälleskvisten satt och tittade igenom lite bilder från förr. Jag vill bara åka hem och pussa den lilla grisens rosabruna nos och fråga han "hur gör polishunden" och se hur han patetiskt gluffsar tag i armen. Jag vill busa med vanten, slänga mig i snön och brottas, leka kurragömma och gå timlånga promenader i tystnaden. Jag saknar våra tappra rundor med moster i skogarna och att mata han med hemgjort levergodis.

ag kommer aldrig glömma dagen då jag skulle resa mot Abu och lämnade av min vän i stockholm. Jag släpade mig av tåget med en packning jag än i denna dag inte förstår hur jag fick med mig. Något irriterad, stressad och ledsen släppte jag kopplet på marken och bad Tjelvar spontant vänta utanför tåget medans jag packade ut allt. Mitt på parrongen i stora Stockholm med massor av förbipasserande hundar och människor stod han där som en staty och tittade med sina vackra ögon, satte sig ner och gnällde som en ynklig valp. Jag försökte ignorera det faktum att jag borde släppa allt i min hand och berömma min vän då han gjort precis vad jag bad honom om, trots att han egentligen inte riktigt visste vad det var frågan om. Dessutom pep han nästan aldrig och såg väldigt ängslig ut... Det var som om Tjelvar förstod! Men tårarna brännde i ögonen och någon styrka att handla rätt i denna situation fanns inte då. Jag bet ihop, berömde han som hastigast och vände mig om. Jag fräste för mig själv över den dumma matsäcken som jag envist släpat med mig flera mil. 

När jag fått ut det sista ur tåget släppte spänningarna och jag kunde inte längre hålla tillbaks tårarna. Jag satte mig ner ett par minuter och grät hejdlöst, omfamnade en hund som kunde lika ett gosedjur, han rörde inte en fena. Jag svalde hårt ett par gånger, torkade kinderna och stapplade mig iväg för att möta Pecka med tjelvar på efterkälken. Jag glömmer inte heller den lättnad och glädje ja kände över att se hur oerhört glad Tjelvar blev när han fick syn på sin gamla vän. Vi bytte ett par ord, jag pussade Tjorven "hej då" med en genuin tanke om att "ses väldigt snart". Vi hade fram tills denna stund spenderat var enda minut tillsammas i månader hemma i Norr och det kändes som en del av mig promenerade iväg. När de kom fram till dörrarna vände han sig om för att söka min blick och då visste nog vi båda inners inne, att det kan dröjja länge länge innan vi ses igen..

Jag önskar ibland att han var en människa, någon jag uppriktigt kunde sitta ner och förklara min enorma tacksamhet för. Den kärlek han givit mig genom åren, den kunskap jag fått om hundar och den unika kontakt jag alltid känt att vi haft är något jag alltid bär med mig och vårdar ömt. Jag vill ta chansen att tacka Åsa med familj som givmilt alltid gett mig det fortroende jag fått, och allra mest behövt, för att kunna umgås och rå om han så fritt som jag gjort. Tack! NU börjar han bli riktigt gammal min gosse och det är med en gnutta oro, förhoppningsvis i onödan, som jag sitter med tårarna efter kinderna och tänker på min vän! Jag måste verkligen försöka se till att vi ses snart igen. =)

Om etihad fick bestämma skulle jag nu befinna mig i Frankfurt och vara bakis med mina kollegor för att sedan ta hem Lena från Sverige. Men så fick jag ögat.. och om jag nu fått bestämma så skulle jag ha åka hem till Sverige! Men då optimisten Louise inte kan trolla (även om jag tappert försökte) så kan hon heller inte skaffa fram biljetter på överbokade plan, eller avgångar som inte ens avgår, och därmed skulle jag missa återbesöken hos läkaren i abu och dr Sodi hade blivit arg.

Nu firades det nya året genom att äta gott med mina älskade vänner och njuta av deras sällskap. Jag har aldrig varit mycket för att dricka mer än ett par glas vin på högtider som nyår och jul så den tanken föll mig otroligt bra i smaken. Dagen till ära hade jag bakat små kakor i former som ska garnerades med grädde och röda vinbär. =) Jag älskar verkligen att baka, speciellt efterätter! Kanske har de med den goda smeten att göra?=) haha.. Maggie stod för en ENORMT god tsatziki och sofia med skagenröra och "perfekt rött" kött. Som vanligt hade vi lyckats med allt! 

Efter att Maggie gått och lagt sig bestämde vi oss efter mycket om och men, med omsydda kläningar och med mina glasögon(!) spontant att gå till shakira koncerten och den omtalade efterfesten. Det blev en lyckad tillställning, trots att vi var vilse i dimman och nästan helt utan pengar. Det hela slutade i en riktigt bra start på det nya året. Jag och Sofia kom på hur vi kunde lura indierna med kupongerna och vi fick bra många drinkar gratis..Tur var juh det! Dessutom sprang jag på en livs levande cowboy som bodde på en ranch i USA. Jag satt med stora lysande ögon och lyssnade när han berättade om hur de levde. Coolt säger jag bara, det var trots allt en dröm jag hade som liten och dessa filmer älskar jag fortfarande att titta på.

Så..året som gått.. 

Det finns oerhört mycket glädje men även sorg i det år som gått. Jag har haft dagar där jag varit i mitt dilerium och verkligen kännt att livet omöjligt kan bli bättre än så här. Sen har det funnits de dagar då jag skakat som ett asplöv, helt avskalad från min trygghet och blundat så hårt i hopp om att bli osynlig och försvinna. Jag har upplevt den värsta berg och dalbanan i mitt liv och hoppas att de jag varit med om, för det första aldrig kommer hända någon annan, men framförallt att de satt en lärdom inom mig som jag nu bär med mig till något possetivt. Jag försöker och vet att jag kan dra nytta av allt och en dag se tillbaks och le. Jag vill tro att jag har kommit min familj närmare och insett vilka som är mina riktiga vänner när vindarna blåser hårt och kallt. Nu lät det kanske som ett otroligt.. jobbigt år.. vilket det emellanåt var mitt i allt det roliga. Och/Men med facit i hand står jag här med ett större leende på läpparna är jag gjorde förra året med en helt annan insikt och glädje över livet, vardagen och framtiden. Jag ser fram emot vad 2009 har att erbjuda och önskar er alla en bra start på det nya året. =)