En resa i livet

Jag är otroligt lyckligt lottad som är född i ett civiliserat land som Sverige och jag vet att många hemma lever i en glasbubbla. Jag har sett otroligt mycket elände under mina resor och mår verkligen dåligt att om och om igen se den bittre verkligheten runt om i världen och känna mig otillräcklig. Vi år få förunnade som lever gott om man ser sig omkring och en oerhörd många människor lider och kämpar i tystnad.

Jag må skriva "hemska" saker om "våra" indier och jag vet att många blir upprörda. Men faktum kvarstår att våra värsta passagerare och de jag stöter på, som är indier, beter sig otroligt otroligt illa. Då menar jag inte illa som de outbildade utan illa, dryga och otrevliga, trots att de pratar god engelska och uppenbarligen är högt utbildade eller har ett medelklass arbete.

Jag vet att för många människor (bland annat indier) växer upp i en helt annan värld, en värld vi i väst aldrig kommer se eller helt att förstå oss på. Dessa människor har lärt mig mer om livet än böcker någonsin kunnat göra. Jag är inte längre lika materialistiskt, pengar har inte samma värde som förr och jag har verkligen insett att vägen till lycka och glädje finns någon helt annan stans.

I kväll såg jag "slumdog millionare", tårarna kom i slutet av bion, tårar av glädje och sorg. Jag tänker på mina älskade adopterade vänner. Jag vill inte veta och fantisera hur deras liv kunde ha sett ut, vad de kanske hade behövt genomlida. *skakar bort tankarna* När jag ifrågasätter livet, meningen med allt och relationer - kan jag inte ens inbilla mig hur smärtsamt och vilse i själen det någonstans måste kännas att faktiskt inte få bo med sina biologiska föräldrar och syskon. (jag vet vad ni ska säga nu och jag försöker förstå er) =) Jag önskar, önskar önskar så hårt att vi alla var födda med samma förutsättningar i livet..men är så tacksam att ni, mina vänner, trots allt är var ni är i dag och att jag fått äran att möta er.