En resa i livet

Min besättning på resan till Frankfurt bestod av en osalig blandning av asiater. De är verkligen otroligt..annorlunda.. att jobba med.. och framförallt att vara chef över, då många asiater tar det som en förolämpning att arbeta i ekonomi klass - speciellt om de har blivit tränad för att jobba i första klass. Det är en hårfin balans och jag får väga mina ord väl innan jag talar. De tänker inte riktigt som vi svenskar gör.

Väl på hotellet möttes jag av en vänlig - men ack så trött - man när jag bullrande knölad in mig på vad jag trodde var mitt hotellrum. Vi hade helt enkelt fått samma rum, han dock lite före mig. Jag tackar för att han hade kläder på sig och faktsiskt bara sov...

Jag slöt upp för en härlig asiat middag i sista sekund på asien box och här började dagens nya roliga lärdom. Inte nog med att jag fått förklarat för mig att euron minsann är 5,12061 dirham... och väskorna de bar indikerade "upper middle class"  så fick jag bita mig själv i tungan när fillisen köpte för stark mat och tårarna var nära. -Inte för chillin som brände på tungan utan snarare de 5 euro, eller ska vi säga 25.6064 dirham (mindre än 50 kr) hon just "förlorat". Barmhärtigt försöker resternade asiater trösta med att då samla ihop pengar. Självklart gick inte alla med på detta, så i slutändan fick hon själv kosta på sig sin andra portion mat. Den starka maten, som numera bara blev liggandes, (varav alla små-åt av ..som möss) lockade tillsist till sig en vänlig Thai som valde att "köpa" resterna av rätten i andra hand ... för inte mindre än 2,5 euro.
-Jag tappade hakan.


Jag bör kanske tillägga att mitt sällskap inte har en asiat lön..och definitivt inte lider av någon som hellst ekonomisk kris. En titt på våra banker skulle väldigt snabbt visa att de nog bör betala min mat för att jämna ut våra saldon.. ;)

Jag kan lätt konstatera en sak efter dagens äventyr;
Sheraton spar in hotellrummen och vi borde införa en självklar regel "Ta från de rika Asiaterna - ge till de fattiga Svenskarna" ;)