åsikter..
Vårt företag är en salig blandning av folk, på gott och ont. I dag tycker jag själv att jag börjar ha en rätt klar syn på olika nationaliteters karaktäristiska sätt att vara och inte minst det hur de komiskt nog finns ett mönster hur de rör sig fysiskt. Mitt jobb är verkligen givande många gånger, oerhört lärorikt och unikt då vi jobbar i denna del av världen och ett företag med över 116 olika nationaltiteter. Vi byter arbetskollegor för var pass som kommer och gäller det att avläsa människorna runtomkring rätt för att orka vara instängd ett flertal timmar i en plåtfågel. Det är oerhört påfrestande att trängas i ett kök litet som en bajja-majja, alla med egna viljor, bakgrunder och tankar om "vad som fungerar bäst". Trots att vi ska vara tränade på samma sätt och bör därmed rent logiskt arbeta likadant, så blir verkligheten väldigt sällan så. Jag vet att människor skiftar oändligt och det är individer som alla ansvarar för sina egna handlingar. Jag vet att jag inte äger rätten att ge en "stämpel" bara för att enstaka människor beter sig illa. Jag dömmer sällan folk utan anledning och än mindre klassificerar ett helt folkslag för att EN person betett sig på ett visst sätt.. Jag är snarare tvärt om och blir lätt stampade på då mitt tålamod är oändligt och mitt hopp om att alla alltid gör sitt bästa aldrig försvinner. Efter en tid av upprepade incideetnter med samma nationaliteter inblandade så är det svårt att inte ge de en stämpel, än mer svår att sudda ut.. än en gång..på gott och ont.
När jag sitter med mina flygvänner och pratar så hamnar vi lätt i samtal var många utanför vår värld förmodligen inte skulle hänga med i svängarna och mest troligt hade dömt ut oss som rasister där vi glatt sitter och skämtar, drar sannings historier och skakar på huvudet åt vad som hänt, hur folk beteer sig och åt de vi har sett. Många gånger hyllar vi andra men vår humor är hård och kall, det är ett sätt för oss att hantera allt vi ser.. för det är inte alltid bara positiva saker. Jag vet att våra kollegor gör detsamma mot oss..
Jag kom precis hem från Casablanca, och jag kan nog bara säga.. urs.. Det är sällan jag är lättat över att lämna ett land, väldigt ofta vill jag stanna längre, se mer och njuta. Casa regnade, det var kallt och folket är precis som ombord. Otrevliga, fattiga och klåfingerapor. Självklart inte deras fel att de råkar vara födda var de är - med sämre grundförutsättning att lyckas och mindre utbildade. Men deras sätt att vara mot oss är svåra beteenden att uppskatta och fasineras av och det är sorgligt att se hur denna franska coloni har förvandlats till ett getto olikt något annat. Vi gick till den gamla marknaden, som en gång i tiden varit så vacker och numera är en djungel av klädstånd med kloak-lukt och fattiga människor. Jag kan inte minnas att jag hade samma obehag när jag var i casa första gången och kanske berodde det på att det då var ramadan, muslimernas heliga månad? Jag blev konstant utstrirrad och däremellan antastad av folket, jag var livrädd för att bli bestulen på de få ägodelar jag bar på mig och gick mer ihopkurad än jag borde ha gjort. Vi hamnade på någon konstig bakgata av marknaden var barn stirrade på oss likt utsvultna vargar och det dröjde inte många sekunder innan vi hade dessa hack i häl där vi sprang i gångarna likt laburinter i ett dåligt tv-spel för att hitta vägen ut. Hjärtat slog verkligen dubbelslag och stegen var mint sagt bestämda och raska.. Väl ute igen springer jag självklart på en gatuhund och mitt hjärta minst sagt stannar av smärta. Hunden är skruffig, benet krokigt, pälsen tovig med en blick så otroligt tom och sorgsen.. Jag fick en klump i halsen och sökte efter något stånd med mat för att roffa åt mig något innan vi lämnade stället. Jag fann bara en äldre man som sålde muffins, men det fick lov att duga..vilket det gjorde. Med bilden av hunden på hornhinnan strosade vi ut mot hotellet och jag tog en lång dusch för att skrapa bort all smuts.
På kvällen besökte vi en bar runt hörnet medans vi inväntade att en restuarang skulle öppna. Det var i stort sett en risig toalet utan toastolar..väggarna var helt i kakel och golvet hade vattenbrunnar. Stolarna vi satt på var enkla av stål och borden i plast. Baren var bara en skiva och någon dryck kunde vi inte se så långt ögat kunde nå. Allt utanför baren pekade på att de skulle finnas öl och de män som satt utspridda i lokalen hade många flaskor framför sig. Vi lyckades på knacklig franska be om ett par öl och mannen grävde fram henicken från en kylbox på bänken. Vi drog själklart till oss allas blickar som fanns där inne och betalade dessutom säkerligen mer än dubbla priset. Vi avslutade kvällen på en mysig mexikans restaurang och jag somnade sent, men gott för natten lättad av tanken att jag skulle åka hem nästa morgon
Jag är djupt fasinerad över människors bakgrunder, hur de formats till de individer de är i dag och hur olika och unika vi alla är. Klyftorna på vår jord är oerhörda och iband kan jag sitta i timmar och lyssna när de berättar hur de levt innan de kom till etihad och jag törs knappt säga att jag kom hit för att resa - inte överleva. Jag kan nästan känner hur stolt deras föräldrar ska vara när de skickar hem hela sin lön och skäms när jag inser att jag spenderar deras "månadsbudget" på mindre än en dag. Det är först när jag flyttade hit ner som jag verkligen blev intresserad av ALLA religioner, levnadssätt och verkligen började se de mönster som finns genom jordens alla länder. Jag kan inte låta bli att vara lättad över att jag är så lyckligt lottad som är född i Sverige och uppvuxen i vackra Norrland.
Nu är det dax för grace, det här blev ett långt inlägg. Tack för att du tog dig tid att läsa! =)
