En resa i livet

Jag borde lära mig att natten är en tid då man sover.. Det tycks inte spela någon som hellst roll att jag jobbat 14 timmar på ett flygplan, jag är som piggast när mörkret faller på. I morgon sover jag säkert bort hela dagen - utan ångest. Jag har trots allt 4 dagar ledigt så jag kan lätt unna mig det. Med tanke på att jag sova hela dagen igår +  hela natten till idag så borde jag inte sova på en vecka. Jag tror allvarligt talat att om ingen väcker mig så kommer jag kunna sova hela livet, det är verkligen bland det bästa jag vet. Nu sitter jag vaken i alla fall och lyssnar till soft musik, dricker mitt underbara te och ljusen fladdrar i kapp med ac:n, jag njuter..


I morse åkte planet till Nepal och tillbaks, en oerhört lång flygning - men skön sådan. Det var tomt i första och andra klass så vi satt mest och åt mat hela tiden (nyttigt..urk snart rullar jag fram) och pratade om livet, smink och annat meningslöst. Fick jag studera alla timmar vi bara hängde i planet hade jag varit sjukt utbildad i dag.. haha.. Jag skuttade så klart bak till ekonomi och hälsa på de härliga passagerarna. Människor från Nepal är verkligen helt otroligt vänliga och kärleksfulla, jag kan inte låta bli att bli rörd och le när jag tänker på hur oerhört mycket kärlek och omtanke de finns i dessa människors hjärtan. De må vara bland de fattigaste människorna på jorden, med varken tak över huvudet eller mat för dagen, men en sak är då säkert - de besitter en rikedom så få människor har. En tacksamhet över livet..


En kram till världen, var rädd om det du håller kär. En vacker dag kanske det är borta... långt borta.