En resa i livet

Dagarna passerar och jag är numera i skolan.Det babblas på om respekt, hjälpa varandra hit och dit.. och massor av annat viktigt, men för mig otroligt sjävklara saker. Dock tror jag det är bra att ha dessa små träningsstunder i vårt jobb och speciellt då det finns 116 olika nationalliteter i vårt företag. Det är lätt att tappa focus.. sedan kommer största delan av mina kollegor från delar av världen där tack, hövlighet, respekt, jobb mm mm inte exicterar..

Jag läser just nu flitigt artiklen på aftonbladet om "svenska hjältar" och blir lika lycklig i kroppen varje gång. I dag var det om två pojkar som räddat en äldre man från att drunkna och jag måste erkänna att tårarna var nära. Jag tycker det är så otroligt självklart att hjälpa till när man kan, men så många gånger är man inte på rätt ställe vid rätt tid.. Jag blir verkligen rörd av händelser som dessa.. Minns ni för många år sedan när "räddarna" eller vad de nu hette gick på tv i sverige? Jag mins fortfarande avsnittet om kvinnan vars barn blivit påkörd och låg under bilen. Dörren var låst och föraren inuti medvetslös. Paniken inom henne gav henne styrk att lyfta hela bilen och få loss sitt barn. Det är helt otroligt vad vi som människor kan åstakomma när känslan tar över och vi förflyttar förnuftet och tankarna åt sidan, oftast till det possitiva. Men det finns oxå stunder där en känsla tar över så pass att man medvetet skadar de människor man älskar och bryr sig om. Sånt har jag tyvärr sett hända hos människor runt om mig och i min närhet, det är inte roligt

Det är ett fåtal gånger i mitt liv där jag verkligen trott att.. ja.. då var det dax.. Nu slutade det roliga. Tack och lov har jag haft tur, lyckats förhindra förloppet eller haft en nära vän som sett till att det hela inte slutade riktigt illa.

En av de gånger jag mins som bäst är när jag och Sanna, små och unga, var ut med ponnyn och körde. Jag vet inte hur den lilla flickan och jag fick styrka att stoppa denna skenande koloss, som verkligen trodde att han sprang för sitt liv, men i själva verket höll på att förstöra sig själv och oss rejält. Men på något konstigt sätt lyckades vi med paniken i rösten till varandra kommunicera fram en snabb lösning och med kraft från ingen stans lirkade jag mig loss från slående hovar och skacklor,  borrade ner hälarna i isen och ströp lufttillgången för djuret som fick honom att falla. Den lilla lätta Sanna balaserade som på en skör lina för att få hela sulkyn att köra på ett hjul, lägga tyngden precis rätt för att undvika att den föll och därmed undvika en katastrof.

När jag ser tillbaks på vissa händelser så inser jag också hur otroligt dum jag varit som ung ibland, (och det här kommer jag säkert säga igenom om ett par år). Men hur många gånger har jag inte satt mig i en situation som hade kunnat sluta illa men aldrig ens tänkt tanken..?

Nåja, nu ska jag ta tag i skolarbetet, det är skrämmande hur jag kan skjuta upp vissa saker. Det är andra dagen i skolan och jag tänker redan, ää jag gör det i morgon. NU ska jag ta mig i kragen och fixa till det här. =) Det finns inget i morgon, vem vet hur morgondagen ser ut?

jag e rätt matt.. borde nog söka reda på min inre styrka oxå ;)