Överklass-Ingenklass

"En lite kort Beirut, hem och sen är du ledig Louise"- tänkte jag något trött på morgonen när jag vaknade och sökte energi.

Jag har många gånger kommit till ett stadie där jag tänkt för mig själv "människan kan inte bli dummare än så här" Detta efter att ha hört en ofantlig mängd otroligt korkade frågor och påståenden genom åren. Många är så ologiska, ogenomtänkta och utan minsta förnuft eller respekt för varken personer eller ting att till och med min systerdotter på knappt 4 år vet och om inte annat - hade förstått - bättre.

9 minuter innan vi landar..
När kvinnan inser att hennes son på 5 år måste sätta sig i sitt säte inför landning och tiden nu är knapp, följer denna konversation;
"Give me my maid"-säger överklass kvinnan bestämd. "she need to be here for landing. My kid is sick" tillägger hon och pekar på det minimala fotstödet framför hennes fötter som knappt rymmer hennes mindre gucci handväska.
"Your child is sick, whats the problem?" frågar jag undrande och tittar på barnet som fridfullt sover i mammans famn. "You need medical assistants, medications for him..?"
"No no. He is just sick.. I need maid"
"Okey, I see.." (Sjukdommen kan även kallas - eventuellt gråtande barn under landing..)"We will be landing in a few minutes and she cant be there for landing, its not safe."
"Its ok, no problem. She can sit her
(pekar på fotstödet). Give her to me." -får jag till svar.
"I will inform her that you need her assistans and I will see what I can do for you. What´s her seat number and name?"

"I dont know, Maid..? she is filipino.. sleping like this" Scarfen på abayan faller bak över huvudet och visar hennes annars gömda korp-svarta hår.. samtidigt trycker hon ihop sig till en betydligt mer obekväm sov position än hon själv förmodligen någonsin behövt ha.
"okey, I understand.. but... do you know her name? or do you have a photo of her that I can see?" frågar jag tålmodigt medans hon drar scarfen till rätta.
"No,..she is filipino with a pink hmm...hmm.. sweather.. or no..maybe its gray.. I don´t know"..
Jag inser att vi inte kommer längre än så här, tar 2 sekunder, andas och biter mig själv hårt i kinden för att inte säga något riktigit olämpligt..
"We have 240 guests on board to day. It will be very hard for me to find her, as 150 out of the 240 are filipinos. Perhaps I can walk with you and we can find her together?"
"Me? go in there? NO" säger kvinnan förskräckt.. "You can find her, just give her to me..its okey"
"Sure, I will have a look.." -svarar jag något utmattad av konversationen.
... Louise går ner till köket - cirka 10 steg bort, gör en u-turn och hamnar uppe hos kvinnan igen..
"I´m so sorry, I couldn't see her..Im sure you will meet her after we have landed, okey?"
"ooh. You couldn't find her?- säger hon förvånat." okey..schalas"

Timmar av en inre frustration senare - som inte bara innehöll denna diminutiva konversation - ler jag åt händelsen..
Jag kommer aldrig att sluta bli förvånad över att det kan stå så stilla.
Jag trycker på knappen och stänger av.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0