Hunden Tjelvar

 

 "Tänk om alla kunde uppfostra sina hundar med sån glädje, ni ser verkligen lyckliga ut tillsammans!"

sa den gamla damen när jag satt på knä i mitten på cykelvägen, helt obrydd om min omgivning och tjöt som om jag vunnit miljoner på lotto. Tjelvar hade bara lyckats komma på hur han skulle springa runt grinden, använda tankeverksamheten, istället för att fuska och hoppa över staketet. Nu kom han skuttandes som en kanin i kulfart med öronen fladdrande och svansen vispandes. Jag föll omkull när han hoppade in i mina öppna armar och jag fnittrade som ett litet barn. Jag vaknade till ur vår lilla värld, tittade förvånat på damen som stod kvar vid min sida och tackade blygsamt innan jag kramade om min absolut bästa vän, gav han en redig klapp på bröstet och sprang vidare för att busa. 

Vi har så oerhört fina minnen ihop jag och denna underbara, vackra och mest komiska hund. Tjelvar ligger mig mer varmt om hjärtat än något annat djur förmodligen kommer att göra och har sedan dag ett alltid kännts som "min" fast han aldrig riktigt varit det. Jag fick verkligen en enorm saknad när jag nu här på kvälleskvisten satt och tittade igenom lite bilder från förr. Jag vill bara åka hem och pussa den lilla grisens rosabruna nos och fråga han "hur gör polishunden" och se hur han patetiskt gluffsar tag i armen. Jag vill busa med vanten, slänga mig i snön och brottas, leka kurragömma och gå timlånga promenader i tystnaden. Jag saknar våra tappra rundor med moster i skogarna och att mata han med hemgjort levergodis.

 

 

Jag kunde ligga i timmar och småfnittra hur han snarkade om kvällen, peta på han för att få han tyst när jag ville sova. Lika fasinerad av hans beteende var jag när jag nästa morgon fick putta i han för att vovven skulle vakna till och då förvandlas till ett energi monster som näst intill hoppade i halsbandet för att gå ut på vår härliga morgonpromenad runt sjön. Jag kan inte minnas mig själv höjja rösten till min vän, om det inte varit av ren rädsla, och aldrig har jag behövt möta hans blick som visat en osäkerhet gentemot mig.


ag kommer aldrig glömma dagen då jag skulle resa mot Abu och lämnade av min vän i stockholm. Jag släpade mig av tåget med en packning jag än i denna dag inte förstår hur jag fick med mig. Något irriterad, stressad och ledsen släppte jag kopplet på marken och bad Tjelvar spontant vänta utanför tåget medans jag packade ut allt. Mitt på parrongen i stora Stockholm med massor av förbipasserande hundar och människor stod han där som en staty och tittade med sina vackra ögon, satte sig ner och gnällde som en ynklig valp. Jag försökte ignorera det faktum att jag borde släppa allt i min hand och berömma min vän då han gjort precis vad jag bad honom om, trots att han egentligen inte riktigt visste vad det var frågan om. Dessutom pep han nästan aldrig och såg väldigt ängslig ut... Det var som om Tjelvar förstod! Men tårarna brännde i ögonen och någon styrka att handla rätt i denna situation fanns inte då. Jag bet ihop, berömde han som hastigast och vände mig om. Jag fräste för mig själv över den dumma matsäcken som jag envist släpat med mig flera mil. 

När jag fått ut det sista ur tåget släppte spänningarna och jag kunde inte längre hålla tillbaks tårarna. Jag satte mig ner ett par minuter och grät hejdlöst, omfamnade en hund som kunde lika ett gosedjur, han rörde inte en fena. Jag svalde hårt ett par gånger, torkade kinderna och stapplade mig iväg för att möta Pecka med tjelvar på efterkälken. Jag glömmer inte heller den lättnad och glädje ja kände över att se hur oerhört glad Tjelvar blev när han fick syn på sin gamla vän. Vi bytte ett par ord, jag pussade Tjorven "hej då" med en genuin tanke om att "ses väldigt snart". Vi hade fram tills denna stund spenderat var enda minut tillsammas i månader hemma i Norr och det kändes som en del av mig promenerade iväg. När de kom fram till dörrarna vände han sig om för att söka min blick och då visste nog vi båda inners inne, att det kan dröjja länge länge innan vi ses igen..

Jag önskar ibland att han var en människa, någon jag uppriktigt kunde sitta ner och förklara min enorma tacksamhet för. Den kärlek han givit mig genom åren, den kunskap jag fått om hundar och den unika kontakt jag alltid känt att vi haft är något jag alltid bär med mig och vårdar ömt. Jag vill ta chansen att tacka Åsa med familj som givmilt alltid gett mig det fortroende jag fått, och allra mest behövt, för att kunna umgås och rå om han så fritt som jag gjort. Tack! NU börjar han bli riktigt gammal min gosse och det är med en gnutta oro, förhoppningsvis i onödan, som jag sitter med tårarna efter kinderna och tänker på min vän! Jag måste verkligen försöka se till att vi ses snart igen. =)

 


Kommentarer
Postat av: Cecilia

Aw, Tjelvar! Vilket vackert inlägg! :')

2009-01-05 @ 14:10:46
URL: http://heartsick.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0