En resa i livet

Hela resan är egentligen väldigt suddig av för lite sömn och för mycket stress. Vi tog oss i väg och allt gick som planerat, efter att vi flyttat runt en hel del. Benjamin sov i min famn som det lilla sköra barn han var och det var med stolthet jag bar hans tunga kropp runt i planet och ner för trapporna. (Det finns mycket som fortfarande förvånar mig både hemma i sverige och utanför, men hur man som människa kan försöka stressa förbi när man ser att en person bär ett tungt barn ner för en stål trappa gör mig minst sagt ledsen och förbannad. Tur att jag ahr lååångt tålamod.. )

Jag är som en guldfisk och det var inte försen när hjulen rörde svensk mark och jag med ett ryck öppnar mina små blå som jag inser att jag faktiskt är hemma och hur mycket jag saknat Sverige. Ett lätt snötäcke ligger på marken och jag hör många stöna och stånka över kylan, tråkiga Sverige och hur hemskt det är att komma hem. Själv ryser jag av lättnad, glädje och en känsla av ro kommer till mig som jag inte finner någon annan stans i världen. Ögonen blir blöta av en glädje och jag njuter av att se svensk text, allt godis jag ska frossa i och jag går med raska steg för att se efter vad de kommit för ny smak av ramlösa. (24 kr för en ramlösa blåbär är minst sagt skamligt dyrt och jag kan bara skratta för mig själv när jag inser att min cola i abu bara kostar mig 2 kr.)

Det är vitt, oerhört vackert, frisk och klar luft när jag kliver ut genom dörrarna för att ta ett djupt andetag. Väskorna som kommer på bandet exakt den tiden det står, 8 minuter över 12. Den gula linjen som tydligt säger "stop" hindrar passagerare att hänga över bandet och alla kan se- det har jag bara sett i Sverige. Allt är så organiserat, jag har sagt det förr och jag säger det igen, det är så lätt att glömma hur bra vi har det här hemma. Jag tror att många som bor borta en längre stund, lär sig uppskatta dessa små saker. Och jag tror att om de flesta tänker utanför sitt "måste tycka som alla andra tänkande" inser och faktiskt kan hålla med mig om att borta ÄR bra, men hemma är BÄST!

Välkommen hem Louise =)