En resa i livet

Abu Dhabi bränner milt sagt med sin hetta, men det stoppade inte oss för att bege oss ut på lite impulsiva äventyr. Vi tog Off-road UAE boken i våra händer och började bläddra. Vi hittade genast något som lät intressant och passande - oaser i bergen ett par mil bort. Vi fyllde upp bensin i bilen (som för er infomation kostade 1,22 dirham/litern - dvs ca 2kr) och rullade iväg mot klippor och berg. Landskapet här är minst sagt vackert och annorlunda. Vi for in på små slingriga, steniga vägar och skuttade verkligen fram. Kartan vi hade var kanske inte den bästa och de människor vi lyckades se efter vägen pratade så klart inte engelska, utan bara indiska och förstod inte alls vad vi menade. Vi kom fram till en liten stad som ser precis ut som de bilder jag sett av Abu Dhabi, tagna för 30 år sedan. Jag kan verkligen inte sluta fasineras av hur simpelt liv de lever här och hur nytt allt är i Dubai och Abu Dhabi. Det fanns inte en butik så långt ögat kan nå och restaurang är inte ens att tänka på.

Vi hittade små vattenhål, vacker natur men fann tyvärr aldrig de vi sökte. Vi valde att fortsätta vägen ut och bar i väg mot oanade marker. Vi kom till vägslut där det var höger eller vänster som gällde, helt utan vetskap vad som komma skall. Min GPS visade en bild av sand i ingenmansland och en text som skiftade från "Driving on road" eller "driving north". Vi slutade i alla fall upp i en vackra Al lain och snurrade från den ena tullkollen till den andra. Tillslut lyckades vi på något sätt ta oss över gränsen, från Oman (hur vi nu hamnade där mitt i allt) tillbaks till UAE - utan stämpel. Det är så mycket småsaker som ständigt händer och inget flyter smidigt här nere. När vi frågade om gränserna mellan länderna kunde inte gränspersonalen säga vad som tillhörde UAE eller Oman. Inte heller om vi behövde stämpel eller inte. De skickade iväg oss och hamnade på något konstigt sätt i Oman och därmed blev det väldigt knasigt. Vi läste sedan en intressant artikel om hur de skapat just denna gräns - efter kamel rutter i markerna och diskutioner mellan olika shejkar. Tänk om det alltid vore så enkelt med gränsbestämmelser..

Vi avnjöt en löjligt billig middag för 25 dirahm och begav oss mätta och belåtna tillbaks mot Abu. Jag låg länge och funderade på hur overkligt allt egentligen är, hur världen kan vara så annorlunda och hur de möjligheter vi människor föds med inte bara skapar lycka. Det sägs att vi i västvärlden har det så bra och jag kan inte annat än hålla med. Men allt mer ofta när jag möter människor med så enkla liv som dessa, så får jag en känsla av att deras leenden är så mycket ärligare och blicken har ett inre lugn som många i Sverige tycks sakna. Det glädjer mig och jag hoppas att de låter dessa byar med vackra naturområden förbli som de är, utan turism och miljonprojekt. Jag somnade gott.

I dag vaknade vi runt lunch med planer på nya äventyr. Ingen av oss har sett ett oljefält, trots att de finns överallt. Vi beslutade oss därför att ta tag i saken då vi faktsikt bor i oljans hemtrakter. Vi körde Mot vackra Liwa, som tydligen är världens största öken område enligt boken. Vi bokstavligen dök rakt in i öknen bland sanddynerna och tappade verkligen andan då vi möttes av den blodröda sanden och hårda vinden. Vi stannade till vid en kamelfarm.jag var tvungen att öppna rutan för att få en mer nära känsla till djuren och blev glatt överraskad då den snälla araben vinkade dit oss. Jag var verkligen tveksam till detta möte då jag oftast ser kameler med munkorgar, och det känns som om munkorgarna finns där av en anledning. Kamelerna var helt lösa, det enda stängsel han hade var taggtråd runt höet. Jag samlade mod, steg ur bilen och gick fram till de otroligt charmiga djuren. Jag var bra rädd men stolt när jag stod näsa mot näsa med kamelbabysarna och deras mammor. Konversationen blev väldigt tafatt och vi stapplade ur oss de få ord vi kan på arabiska innan vi sätta oss i bilen och fortsatte längre in i öknen. Jag tror vi alla var rätt nöjda över denna höjdpunkt.

När vi slutligen fann den väg som skulle ta oss ner till oljefälten blev jag väldigt förvånad av att den är i djup sand och inte asfalt. Vi röck lite på axlarna och tänkte. Kan bussar med personal åka hit så kan vi. Vi la i 4hjulsdriften och begav oss ut över sanddynerna. Vi mötte skyltar som ständigt påminnde oss om att vi är på förbjuden mark, vi måste vända om och att kamera är strikt förbjudet. Vi små log lite och bara hoppades på att ingen ska se oss, "vi måste lyckas med att nå fram till oljefältet när vi tagit oss så här långt.. och hur hemligt kan det egentligen vara? Det är knappast en hemlighet att de har olja och området är utmärkt i vår turist bok." Vi beslutade, utan diskution, att fortsätta. Vi körde i något som kan tyckas vara en evighet men efter varje liten sväng blev vi mer och mer tagna av naturen och tiden rann iväg. När de röda sandfläckarna blev allt mer täta kunde vi bara konstatera att vi var bra långt in i öknen. Jag kan inte låta bli att ställa frågan, "Hur i hela friden hittade de oljan här ute?!"

Efter att vi åkt halvvägs i upp och ner och kämpat oss genom den sjunkande sanden kör vi fast. S försökte sitt bästa, men vi grävde bara ner oss mer och mer.. Jag försökte tänka tillbaks på de dagar då vi kört fast med skotrar eller bilar men inget kunde likna detta. Vad vi än gjorde så sjönk bilen bara djupare och djupare. "jaha", tänkte jag. "Det var så här livet skulle sluta - det är åtminstone väldigt vackert!" Paniken verkligen steg inom mig och när vi väl fick syn på den bil som kom körande mot oss skuttade jag av lycka. När jag däremot såg att araben som klev ut ur bilen var militärpolis satte jag hjärtat i halsgropen. Vi som skämtat om detta, hur vi kör fast och den enda som stannar är polisen som ska fråga på deras dåliga engelska "You didn´t see sign?, Now jail!!" Jag svalade hårt, tänkte genaste på att jag stod med bara axlar och vadlånga byxor, kanske inte den mest poppulära klädseln heller. Tack och lov hade vi fel. Han kunde sämre engelska än förväntat och efter att ha knåpat i hop frågan "what are u doing here?" med vårt dumma svar "looking at sand"  så bad han oss dröjja 10 minuter så han kunde hämta ett rep och hjälpa oss upp. Jag andades ut samtidigt som S järvt frågade om vi kunde få åka med och se på oljefältet. Araben nickade snett på huvudet och muttrade "no problem". Vi smög ner kameran i fickan och satte oss tyst i bilen. Vi passerade militärer och kom sedan in till självaste oljefältet. Det var en STOR besvikelse och hit går det inte bussar med massor av arbetare. Det var vara två brinnande utsäpp och ett litet inhängnat område med olje och gas pumpar. Vi fick reda på att det var ca 10 år gammal och väldigt litet. Vi frågade lite försiktigt om vi fick ta en bild och han tvekade inte länge innan vi fick ta en, men BARA från avstånd.

"Repet" han hämtade var en gammal el kabel de knytit två ögglor på, jag bara log och suckade. De är helt otroliga!

Vi anlände till bilen som nu var full av sand och araben började med att banka på täcken innan han tömde ur ännu mera luft. Lite vickande på ratten, fram-bak-fram körning och han var loss å mindre än 5 minuter. Ingen putt, ingt rep. Det såg så barnsligt enkelt ut och jag kunde inte låta bli att skratta. Dessa män är födda och gjorda för att bo i detta klimat.Det är minst sagt experter på sitt landskap och jag vet inte vad vi skulle ha gjort utan han. 

Vi tackade utan dess like och erbjöd han kaffe den dag han kommer till Abu Dhabi. Vi tog full fart och begav oss tillbaks mot asfalterade vägar. Det började skymma ute och den solen som gick ner i bakom sanddynerna skapade ett obeskrivligt vackert landskap. Det måste ses med blotta ögat för att verkligen förstå hur otroligt vackert vår moderjord skapat öknen.