En resa i livet

Det har inte hänt så mycket nytt på sista tiden, jag är mest bara dunder dunder trött och vill sova hela tiden. Jag har äntligen införskaffat en damsugare till akvariet så de är lättare att rengöra, en sugfisk och en timer. Måttligt stolt. Möblerat om lite grann har jag gjort oxå. =) känns nästan som ett nytt hem. Det enda som saknas nu skulle nog vara en panorma bild från Luleå.

Jag skulle åka ut till huvudkontoret en vacker dag för att lämna igen biljetterna till Ungern, (då jag sakta men säkert insett och tagit till mig att denna resa inte kommer bli av). Jag roffsade åt mig biljetterna och gick med bestämda steg mot bilen för att en gång för alla sätta punkt för den här historien. Väl framme på kontoret inser jag att jag inte fått med mig rätt biljetter, biljetten jag höll i min hand var kvittorna på den jag använda när jag åkte hem till sverige nu i januari... dubbel suck. i morgon blir det ett nytt försök.

Det har som vanligt hänt en hel del lustiga saker i det här, otroligt nog fungerande, landet. Biljetterna till min kära mor är äntligen lösta och för hoppningsvis påväg upp till Norr med posten. Jag bokade lite besvärligt och efter mycket om och men så tog jag mig till ett annat kontor i staden för att lösa upp knuten. Efter en hemskt dålig nattsömn och en tröttsam flygning for jag till kontoret som ligger mitt i stan, i hopp om att vara den första där.. och det kan man lugnt säga att jag var, för det hade inte öppnat ännu. Det som är annorlunda med det här landet gällande myndigheter och kontor är att alla kontor öppnar lite olika tider och ändras ofta - när de känner för. Det är inte som hemma i Sverige var man kan fundera på vad för myndighet man ska till och i samma stund vet man att nästan 90% öppnar och stänger samma tid. Det här börjar bli vardagsmat så det var bara att stappla mig iväg för en frukost jag inte alls var sugen på och vänta ut tiden. Väl tillbaks, en timme senare, så står jag och hänger på låset. Det lustiga nu är att ingen ens är där vid den öppningstid som står på dörren. Jag väntar tålmodigt 25 långa minuter innan en fet indie kommer vankandes. Han tittar lite fundersamt på mig, sedan på dörren, drar i handtaget - som om han inte såg att det var låst -innan han öppnar dörren med nyckel och stiger in. Inte en ursäkt, inte en förklaring och det värsta av allt är att när han tittar på oss, som väntat, så gör han det med en blick som säger att vi är helt bakom flötet som inte välkommnar han storartat... Nåväl, inget att hettsa upp sig för.. jag tar ett par djupa andeteg, räknar ner och inser att det är väl inte mer än mänskligt att försova sig. ( men å andra sidan så vet jag att det är exakt det som inte hänt, noncalanta lata arbetare utan moral..blev informerad att de ofta är sena dit)

Den feta indien tar i alla fall tag i mitt ärende på en gång, men påstår nu att jag kommti till fel kontor (trots att jag VET att jag inte har det) jag förklarar otroligt tålmodigt att så är inte fallet och han vickar lätt på huvudet, vrider datorn och visar mig sidan. Där står det "office to print ticket".. hmm.. han ska alltså välja nu, inte jag. HUR fick han det till att vara mitt misstag när biljettern redan är på hans dator..?! Han bryter i alla fall arbetet med min biljett, för att hjälpa en indisk kvinna som kommer in..det blev väl för mycket för det lilla huvudet, och kösystem, vad är det?

Jeepens har varit utlånad till en vän här i huset och av någon okänd anledning startade inte denna nu. Vi ringer 24 timmar service och vill att de ska komma och titta på bilen. Efter att ha påmint dom, tjatat och ringt ett flertal gånger än nu äntligen killen påväg. Detta var konversationen när vi skulle möta han;

- how can i finde u? what car du o have?
- i have a yellow yelloy car
- ok, but what kind of car do u have?
- i have a yellow yellow car!
(hur tänker han nu?)
- ok.. i will finde u, see u soon!
- u see me?

Efter lite snurrandes hittade vi den gula gula bilen som visade sig vara en mindre lastbil. Kan alltid behövas, tänkte vi, så det var klokt tänkt av företaget. För en gångs skull är de steget före. Men när ska vi sluta hoppas? Nu skulle de bara rent av ta bilen, utan att ens titta på den och försöka lösa det på plats. Vi bestämde oss för att det var en dålig ide och att det rent av kanske bara är något så simpelt som batteriet. Vi börjae putta, tjorva och fixa själva och startade bilen tillsut med kablar.. den lilla bogeringsgubben, som stått och tittat på- snuddat i bilen, tittade glatt på och bad sedan om 50 dirham.

Vissa saker tröttar ut människan mentalt.
Världen är upp och ner