En resa i livet

Det har egentligen inte hänt mycket så här i början på det färskta året. Jag har haft enhel del slappa flygningar faktiskt, men även dessa lyckas göra mig trött.

Det hände något otroigt roligt på planet, vilket det i och för sig gör varje dag, men det här tog nog priset av tröghet jag varit med om på länge. Vi har som sagat två versioner av säkerhetsvidon som vi visar ombord på planet innan avgång. Engelska är enligt lagen ett måste, sen har vi själv lagt till en arabisk - då vi som ni redan vet- är ett arbaiskt flybolag och reser med mestadels arabiska passagerare och till destinationer där abiska är deras första språk.. Så helt enkelt samanfattat; arabiska är runt om oss hela tiden, ingen hemlighet eller nyhet för någon.

Vi sitter på våra stolar då den arabiska delen av videon början. (först med en bön som läses upp med en skrämmande röst, bara för er läsares information) ,,En filippin jag jobbade med tittar på mig när säkerhetsvideon startat och frågar,
"Louise,  what language is this?"
Jag får fundera en lite stund och övertygar mig själv om att frågan egentligen måste ha varit "hur många pråk vi har på sakerhevidoerna nu när vi flyger air malta plan". För hon har juh trots allt varit här lika länga som jag och borde väl veta att det är arabiska..?
Jag svarar artigt att jag inte riktigt vet.. och frågar efter någon sekund, bara för att inte verka dum.."Du menar väl inte vad de pratar för språk just nu?" då de egentligen vad hennes fråga,, (Detta är en av de gånger då jag antingen har läst av henne rätt och hittar på en ny fråga, som egenligen var den hon tänkt ställa.. eller då hon helt enkelt menade vad hon sa.. förvirrat?? ja det tycker jag med)
"yes" svara fillipinen och skiner upp..
Det är nu jag blir mörkrädd, tittar på henne och säger.."arabic, sweety?!" I hopp om att de var ett skämt.. men icket.

Det är en konst att flyga med 90 olika nationlaiteter, 90 olika accenter och minst lika många språk och satt att utryck sig på. Varje flygning, VARJE flygning kommer jag hem och skrattar.. alltid är det något som händer under dagen på ett eller annat sätt- som får mig att brista ut i skratt. Många gånger är jag hemskt rädd, blir orolig för min egen säkerhet då jag ser alldeles för många brister i kunskap och engagemang gällande säkerheten ombord.. Jag vill inte ens tänka på hur det hela skulle fungera i en nödsituation.. Jag har kommit fram till att mitt sätt att hantera den stressen är just skratt och skämt, och kanske är det så de flesta här nere gör..för i vår lilla familj skrattat vi mycket åt de saker som i andras ögon kan ses rasistiska, opassande att le åt och rent av korkat att skratta till.. i själva verket är vi är mer öppensinnande och felxibla än någonsin.. det är svårt att sätta sig in i situationeran och försstå när man inte lever i det här.

"Etihad airways i svår flygolycka, enbart personalen överlevde. Källor tyder på exstrem nonchalans bland passagerarna och språkbarriären mellan personal och passagerare gjorde att passagerarna blev kvar i planet. Trots att cabin crew ropat . "open seatbelt, remove shoes, leave everything behinde, come this way" "

Jag kan helt ärligt se våra passagerarare stå i mitten med allt bagage, titta på cabin crew och fundera "hmm. vem ska jag lyssa på, till vem ska jag gå, hmm,, vem är vackrast..hmmm"

Nu är sånt här inget man ska skämta om, men heller inte blunda för.

Det har varit en bra dag i dag, jag trivs verkligen här i Abu Dhabi..=)