Arlanda- märklig plats


Nu har jag lämnat Luleå för att återigen åka mot varmare breddgrader. Jag funderar ofta på vad som driver mig att ständigt söka mig bort då avskeden och steget ut i världen alltid gör så otroligt ont. Och för varje gång jag kommit och åkt, ja juh svårare blir det. Kommer jag en dag släppa allt och känna att det går bra? Kommer jag ta mina vänner och familj så förgivna att jag stannar borta utan att sakna? Så många gör, men jag har svårt att se mig i den situationen. För mig är Luleå "hem hem".. av den enkla anledningen att de personer jag bryr mig om förmodligen bor där och minnen har skapats.

I går mötte jag upp en person jag alltid respekterat otroligt mycket av olika anledningar. Något som skulle vara en lite kortare tur blev en hel massa timmar, tiden bara rusade iväg. Vi surrade en massa om världen jag lever i, (han är en av få som faktiskt kan reflektera precis som jag och förstår min frustration). Vår relation blivit så mycket starkare nu än förr.. egentligen helt utan anledning. Men kanske är det för att jag nu ser han som en ren vän och inte en svärfar? Han säger mycket klokt, och jag tänker ofta så det knakar då vi pratar. I går sa han något som nästan fick mig att sätta teet i halsen, ord som man väljer omsorgsfullt och avsett vad betydelsen egentligen är så inger dessa små ord en obeskrivlig trygghet- som han förmodligen såg att jag behövde. Rent spontant sa han hur älskade jag är från hans sida och ovsett vad som händer - så kommer jag vara deras Louise. Vi måste bättra på kontakten (som jag faktiskt känt att jag behövt distans till)  Han vill inte tappa den.. det var som en lättande sten föll från hjärtat och ner på tårna. Jag skuttade till och insåg att jag måste sluta tänka så mycket omvägar och bara gå på magkänslan helt. Vill jag prata med någon som jag saknar, då tänker jag göra det. Nu ska den hemska oron att bli utbytt eller inte räcka till- bort för alltid.

Citerar samma visa man som under vårt samtal om världens situation, olikheter i människor, dubbelmoral och frustration (det blir kanske ett annat blogg inlägg) .. "Louise du har hamnat i helvetet" .. "i islam defineras helvetet lättare än himmeln - att vara runt människor som inte förstår" - TACK!

Natten blev lång med många tankar, jag somnade sent, vaknade relatvit tidigt och älskade Elle stod vid min sida i vanlig ordning. ;) Jag har investerat i massa glögg och hoppas att Abu Dhabi kan ha lite överseende med mitt intag. *harkel*

Lite mer packning, klump i halsen och en lunch på fantastiska Zan (som lätt hade kunant förvandla mig till en elefant). Jag möttes upp av mina kära vänner Malin och Elle.. jag tror jag försökte lura hjärnan att jag kommer tillbaks i morgon, det här med avsked har aldrig varit min starka sida. Ibland vet jag inte hur jag lyckas hålla tårarna borta då hela min själ bara skriker och river i mig och jag vill hellst bara kasta mig på golvet, banka med händerna tills de är blå och skrika rakt ut i ren frustration för att jag inte kan klona mig själv.

Familjen släppte av mig på planet - tacksamt- men ibland undrar jag om inte taxi varit bättre? De börjar väl lära sig och for innan vi kommit upp, vilket var tur! Så fort de vänt ryggen till kom tårarna... hur ska jag orka gå runt med massa indier på planet och veta att bus Benjamin och skratt Signe växer upp ännu fler dagar utan mig? Eller att folket flyttar och jag är inte ens med och hjälper till..jag e juh knapt hemma när jag är hemma, men knslan,, äch vad töntigt, handlar kanske mest om en sorg att lämna allt. Men att se min systers tårfyllda ögon, mina lilla systers tystnad eller mammas hårda kram bryter min själ sönder och samman. Jag skulle inte vilja att någon åkte ifrån mig - familj som vän!

Nu blev det här långt och tungt det här.. men det är nog för att jag väntar ut tiden och sitter här på arlanda; som förmodligen måste vara en av världens mest märkliga platser. Jag sitter ofta och bara lyssnar på musik, stirrar på folk när jag är ensam på flygplatser. Jag pratar inte gärna i telefon när jag är här utan tar hellre en cola och kikar på folket. Överallt passerar det så många människor varje sekunde, människor med olika mål, men alla med samma syfte - de åker från något, till något annat. Vissa är glada, andra ledsna..vissa förvirrade, förtvivlade och väldigt många är stressade. Listan kan bli lång.. Enkla tankar egentligen.. det sker överallt på jorden, varje dag , exakt just nu och hela tiden för alltid.. Men när jag sitter och stirrar på dom just på en flygplats så blir det på något sätt så.. annorlunda.. kanske för att jag är mitt i?


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0